Vi ställs ibland inför frågan om varför vi förespråkar ”Ledarskap” i vår filosofi. Svaret är enkelt.
Hur vill ni bli bemötta av er chef? Hur vill ni framstå som föräldrar? Hur vill ni bli bemötta av övriga inflytelserika personer i ert liv?
Troligen med bl.a. lugn, trygghet, balanserad energi, tydlighet och omtanke. Inte med en fjäskande godisbit och exalterad sinnesstämning. Den personen blir genetiskt svårt att ta på allvar, oavsett art.
Att uppfylla krav som någon annan ställer på dig blir vi alla tvungna till i olika situationer. Hur ”kravet” framläggs och på vilken kompetensnivå, är direkt avgörande för resultatet, det kan vi nog ändå alla vara överens om. Åtminstone om resultatet i slutändan ska kännas som win-win.
Varför skulle det då vara annorlunda i relationen hund-människa? Det är vi som skaffat hunden. Det är vi som bestämmer normerna för vad som är okej eller inte. Det är m a o vår plikt att försöka LEDA hunden rätt!
Av vilken anledning är det så fult i vissa kretsar att sträva efter ett gott och stabilt Ledarskap? Varför provocerar ordet så och varför drar man automatiskt likhetstecken med Cesar Millan? Vi får till och med höra direkta osanningar om den mjuka och egenutvecklade filosofi som Magnus tagit fram efter år av studier bara för att vi kallar utbildningen för ”Ledarskap”.
Att vara, eller bli ledd av, en ”god ledare” är det finaste jag kan tänka mig ( näst efter kärlek ) Det vill jag själv vara för mitt barn, min hund, eller för vem som helst som söker vägledning i någon situation.
Sluta därför att dra paralleller mellan Ledarskap och diktatur. Ledarskap inom hundvärlden är något man förtjänar i hundens ögon genom att förstå deras språk, sociala samlevnad och konflikthantering.
Mia Engstrand, den 14 augusti 2020