Jag har alltid hävdat att naturen är den bästa läraren man kan få.
Att läsa en bok om en människans tolkning av en hunds beteende ger inte lika mycket som att studera dem i verkligheten.
Flocken och dess beteenden har varit min arbetsplats i snart 10 år, kunskapen de lärt mig känns oersättlig.
En flik bland de kunskapsregister man samlat på sig är hunduppfostran.
En debatt blossade upp i Sverige precis innan vi åkte och jag tänkte ett par gånger ge min syn på det hela redan då men avstod av flera anledningar.
Men dagarna på Koh Kood har inspirerat mig att berätta lite om det naturliga sättet.
Efter att få studera en så otroligt klok tik och hennes lite äldre valpar.
Hur gör en tik för att förbereda sina valpar mot framtiden som gatuhundar.
Deras verklighet är inte alltid vacker, de finns faror överallt, det finns revir man ska undvika, både människors och andra hundflockar, det finns snälla människor och människor som är ondskan personifierad, det finns dödliga varelser på både två och fyra hjul som kommer otroligt snabbt som man bara får en chans med, man måste lära sig hitta mat och vatten.
Detta och mycket mer samtidigt som man är en oskyldig liten valp.
Tikens ansvar är otroligt och denna tik som vi slagit följe med dessa dagar kan konsten att uppfostra kan jag lova.
Det är inga bestraffningar men heller inga mutor, inga avledningar bara en tryggt vägledning där hon sätter regler, gränser och begränsar sinnesstämningarna.
På kvällspromenaden var hon otroligt noga med att valpen inte fick gå före henne ut mot vägen, så fort valpen var på väg förbi skar hon av ytan framför valpen, detta gjorde hon någon gång men lyssnade inte valpen så kom en markering över nosen, hon bet inte men höll valpens nos i sin mun i några sekunder tills hon fick dämpande signaler från valpen.
Lika så sa hon till när valpen följt med tillräckligt långt bort från deras ställe.
Det va inget skällande, inte upptemp, inget utom en tyst kommunikation att hit men inte längre.
Hon riktad sin energi mot valpen och skar återigen av ytan så valpen stannade. Stod kvar ett tag och fortsatte sen gå, vapen som är en tuff liten tjej följde efter igen men direkt så vände hon om och skar av ytan och sedan en markering över nosen, de dämpande signalerna från valpen gjorde att hon släppte och gick vidare men lilltjejen ville testa ytterligare en gång, den kloka tiken blir inte arg, hon blir inte frustrerad, hon tempar inte upp utan gör som tidigare gånger, skär av ytan och markeringen över nosen tills valpen återigen skickade dämpande signaler men denna gången stod hon kvar och kollade på valpen tills den tog ett steg bakåt då vände hon återigen sig om och fortsatte promenaden med oss, valpen gick hem.
Så min övertygelse är att vi aldrig bestraffar hunden när vi ska uppfostra dem, de är inte de som felar utan människan som inte byggt ett fungerande band, vi avleder inte med mutor eller att tempa upp.
Nej vi gör som tiken, lugnt och tålmodigt vägleder vi hunden, vi sätter regler, gränser och begränsar sinnesstämningen med en balanserad närvaro.
Det är naturens egna sätt och vi som människor borde lära oss efter dem inte tvärt om.
Vi kan lära oss hundspråk, vi kan lära oss kommunicera efter deras språk tro inget annat.
Men vi måste då börja studera dem och vilja lära oss av dem.
Vi måste vilja ha naturen som lärobok
Magnus Hansson, 9 mars 2020