Naturen som lärobok

Jag har alltid hävdat att naturen är den bästa läraren man kan få.
Att läsa en bok om en människans tolkning av en hunds beteende ger inte lika mycket som att studera dem i verkligheten.
Flocken och dess beteenden har varit min arbetsplats i snart 10 år, kunskapen de lärt mig känns oersättlig.
En flik bland de kunskapsregister man samlat på sig är hunduppfostran.
En debatt blossade upp i Sverige precis innan vi åkte och jag tänkte ett par gånger ge min syn på det hela redan då men avstod av flera anledningar.
Men dagarna på Koh Kood har inspirerat mig att berätta lite om det naturliga sättet.
Efter att få studera en så otroligt klok tik och hennes lite äldre valpar.
Hur gör en tik för att förbereda sina valpar mot framtiden som gatuhundar.
Deras verklighet är inte alltid vacker, de finns faror överallt, det finns revir man ska undvika, både människors och andra hundflockar, det finns snälla människor och människor som är ondskan personifierad, det finns dödliga varelser på både två och fyra hjul som kommer otroligt snabbt som man bara får en chans med, man måste lära sig hitta mat och vatten.
Detta och mycket mer samtidigt som man är en oskyldig liten valp.
Tikens ansvar är otroligt och denna tik som vi slagit följe med dessa dagar kan konsten att uppfostra kan jag lova.
Det är inga bestraffningar men heller inga mutor, inga avledningar bara en tryggt vägledning där hon sätter regler, gränser och begränsar sinnesstämningarna.
På kvällspromenaden var hon otroligt noga med att valpen inte fick gå före henne ut mot vägen, så fort valpen var på väg förbi skar hon av ytan framför valpen, detta gjorde hon någon gång men lyssnade inte valpen så kom en markering över nosen, hon bet inte men höll valpens nos i sin mun i några sekunder tills hon fick dämpande signaler från valpen.
Lika så sa hon till när valpen följt med tillräckligt långt bort från deras ställe.
Det va inget skällande, inte upptemp, inget utom en tyst kommunikation att hit men inte längre.
Hon riktad sin energi mot valpen och skar återigen av ytan så valpen stannade. Stod kvar ett tag och fortsatte sen gå, vapen som är en tuff liten tjej följde efter igen men direkt så vände hon om och skar av ytan och sedan en markering över nosen, de dämpande signalerna från valpen gjorde att hon släppte och gick vidare men lilltjejen ville testa ytterligare en gång, den kloka tiken blir inte arg, hon blir inte frustrerad, hon tempar inte upp utan gör som tidigare gånger, skär av ytan och markeringen över nosen tills valpen återigen skickade dämpande signaler men denna gången stod hon kvar och kollade på valpen tills den tog ett steg bakåt då vände hon återigen sig om och fortsatte promenaden med oss, valpen gick hem.
Så min övertygelse är att vi aldrig bestraffar hunden när vi ska uppfostra dem, de är inte de som felar utan människan som inte byggt ett fungerande band, vi avleder inte med mutor eller att tempa upp.
Nej vi gör som tiken, lugnt och tålmodigt vägleder vi hunden, vi sätter regler, gränser och begränsar sinnesstämningen med en balanserad närvaro.
Det är naturens egna sätt och vi som människor borde lära oss efter dem inte tvärt om.
Vi kan lära oss hundspråk, vi kan lära oss kommunicera efter deras språk tro inget annat.
Men vi måste då börja studera dem och vilja lära oss av dem.
Vi måste vilja ha naturen som lärobok ❤️
Magnus Hansson, 9 mars 2020

Spring fritt på andra sidan regnbågsbron, du missförstådda hund

För mindre än ett år sedan låg du tryggt vid din mamma och sov så gott.
Ingen trodde att om mindre än 10 månader har du haft två ”hem” och ska nu ta dina sista andetag i detta liv. Snälla förlåt oss, vi förstår oss inte på er hundar bättre än så här ännu men vi kanske blir bättre snart men det hjälper inte dig, ditt liv upphör nu.
De som tog över dig hade hjärtat på rätt ställe men sökte kunskap hos fel proffs och du mådde bäst av att somna in.
Jag fick ett samtal om att en hund skulle avlivas, människan i telefonen bad om att snälla ring och prata med dem, kanske du kan vägleda dem rätt.
Jag ringde, jag erbjöd att hjälpa till så att valpen/unghunden inte skulle få sätta livet till.
Efter att lyssnat på ”problemet” kunde jag med säkerhet säga att det går relativt fort att arbeta bort detta.
Men ni hade bestämt er, hunden skulle få somna in då både hundpsykologen och uppfödaren sagt det.
Jag säger inte så mycket om ägarens beslut, de har rätten att göra det.
Men till er som känner för att jobba med dessa hundar och ge rådet att hunden mår bäst av att somna in, Karma kommer någon gång visa sig.
Flera tusentals hundar får varje år somna in pga beteendeproblematik.
När ska vi börja ta vårt ansvar?
När ska vi se potentialen inom hunden, se hur fantastiska även de ”svårare” hundarna är om vi knyter an till dem på ett sätt som är naturligt för dem.
Då många tycker att hundträning (jag älskar hundträning) är en anknytning så förstår jag varför de faller kort, den bygger på belöning, avledning eller mutor.
Detta fungerar ypperligt när hunden ska lära sig kommandon eller trix.
Men en hund som har beteendeproblematik behöver inte lära sig mänskliga kommandon, det är inte den änden av kopplet som behöver lära sig.
För om vi bygger vår anknytning på bara träning så kommer fraser som ex ”du måste hålla längre avstånd” du måste acceptera att din hund inte klarar av dessa situationer och längst ut på skalan hittar vi ” din hund mår bäst av att somna in”.
För vi måste förstå att om vi bygger vår anknytning på endast belöning så kommer det finnas många hundar vars naturliga retning är större än människans belöning, de är omöjligt för dessa hundar att ta åt sig av dessa metoder i många olika situationer men det är inget fel på dem. De gör bara vad deras instinkter kräver av dem i den situationen.
Men med en djupare anknytning så kan vi människor få inflytande även i de mest krävande situationer, men de inflytandet måste vi förtjäna i hundens ögon, vi kan inte få den med tvång eller belöning utan vi måste förtjäna den.
Jag hoppas att en dag så förstår vi oss på hundar så mycket att vi slipper höra att hundar med beteendeproblematik mår bäst av att somna in.
Och till er som får höra dessa ord yttras, tro inte på dem, sök kunskap någon annanstans.
Hunden kan om människan gör rätt.
Magnus Hansson, den 25 augusti 2020

Ledarskap – ett laddat ord

Vi ställs ibland inför frågan om varför vi förespråkar ”Ledarskap” i vår filosofi. Svaret är enkelt.
Hur vill ni bli bemötta av er chef? Hur vill ni framstå som föräldrar? Hur vill ni bli bemötta av övriga inflytelserika personer i ert liv?
Troligen med bl.a. lugn, trygghet, balanserad energi, tydlighet och omtanke. Inte med en fjäskande godisbit och exalterad sinnesstämning. Den personen blir genetiskt svårt att ta på allvar, oavsett art.
Att uppfylla krav som någon annan ställer på dig blir vi alla tvungna till i olika situationer. Hur ”kravet” framläggs och på vilken kompetensnivå, är direkt avgörande för resultatet, det kan vi nog ändå alla vara överens om. Åtminstone om resultatet i slutändan ska kännas som win-win.
Varför skulle det då vara annorlunda i relationen hund-människa? Det är vi som skaffat hunden. Det är vi som bestämmer normerna för vad som är okej eller inte. Det är m a o vår plikt att försöka LEDA hunden rätt!
Av vilken anledning är det så fult i vissa kretsar att sträva efter ett gott och stabilt Ledarskap? Varför provocerar ordet så och varför drar man automatiskt likhetstecken med Cesar Millan? Vi får till och med  höra direkta osanningar om den mjuka och egenutvecklade filosofi som Magnus tagit fram efter år av studier bara för att vi kallar utbildningen för ”Ledarskap”.
Att vara, eller bli ledd av, en ”god ledare” är det finaste jag kan tänka mig ( näst efter kärlek ?) Det vill jag själv vara för mitt barn, min hund, eller för vem som helst som söker vägledning i någon situation.
Sluta därför att dra paralleller mellan Ledarskap och diktatur. Ledarskap inom hundvärlden är något man förtjänar i hundens ögon genom att förstå deras språk, sociala samlevnad och konflikthantering.
Mia Engstrand, den 14 augusti 2020